En bra metod att ta självmord på

Ursäkta att jag kanske blir repetativ men här är en grej jag inte kan hålla tyst om.

I tisdags reagerade jag på den tilltagande trenden att köpa och äta allt mer svulstiga maträtter. Det verkar som om det är lite “häftigt” att orka vräka i sig så mycket kalorier som möjligt, vad det nu ska vara bra för. Så idag, när jag läser i aftonbladet om Sveriges största hamburgare som tydligen finns att beställa i Ytterån i Jämtland, då måste jag bara avreagera mig lite till.

Den 4,3 kilo tunga burgaren kostar 660 kronor. Det går nog nästan åt en liten gris för att tillverka. Och ingen hungrig kund har ännu klarat av att trycka ner maträtten ensam.

Nej, men det kanske inte är så konstigt. Det råder förmodligen total idiotbrist i de jämtländska skogarna, inte sant? Kanske invånarna råkar gilla att leva och vägrar äta sådana fettbomber. Till och med ägaren, Klaus Hohenwald verkar tycka detta var en osedvanligt korkad idé där han poserar med ett nästan osynligt leende, men samtidigt vet han som den affärsman han är, att det finns jubelpuckon överallt.

Med andra ord, jag kan inte förstå att folk väljer att misshandla sin kropp på ett så brutalt sätt. Sant är förvisso att man kan tåla en fettbomb i den klassen om man äter med måtta och inte hela tiden, men risken att trilla dit är ganska överhängande för man får förmoda att maten smakar extra bra med allt fett. Fett som sätter sig inte bara synligt utan lagrar sig inuti kroppen också vilket kan resultera i blodproppar och annat roligt.

Det måhända låta bisarrt, men jag undrar vad en sådan människa som nästan levt enbart på att äta fett och onyttigt, tänker på när han eller hon ligger på golvet med bröstsmärtor efter ännu ett skrovmål. Var det värt det eller är det dags att ångra sig?