Dagen då Sverige säger NEJ!

Med inspiration från Kajsa-Lisas inlägg, påbörjade jag faktiskt en dikt i natt. Kanske jag kommer publicera den, kanske inte. Vi får se. Men en tanke som dök upp var att det är märkligt att politiker gräver sina egna gravar, inte sant?

Jag har ju tidigare skrivit om alla de sätt som de folkvalda styr och kontrollerar oss på och jag tror inte vi har sett slutet på det än. Det kommer bli värre. Men är det inte så att de i själva verket leker med elden? En majoritet som till slut får nog lär inte gå att leka med eller ens kontrollera med vackra ord. När bägaren slutligen svämmar över så kan det bli ganska brutalt och jag undrade så stilla när protesterna i Egypten höll på som värst. När det börjar här så kan ingen säga till tidningarna att de vill åka hem.

Ibland hör man ju om “det finare folket”, de med stil, grace, skönhet och oftast med pengar. Sedan har vi resten av folket, pöbeln, som anses mindre belevade, med råare språk, mindre stil och självklart, mindre pengar. Visste ni förresten att ordet “Pöbeln” (oftast i bestämd form) är en nedsättande benämning för att beskriva lägre samhällsskikt eller den obildade allmänheten, ofta om uppretade och/eller protesterande folkmassor? Det intressanta är att ordet härstammar från latinska ordet “populus” och är besläktat med orden “pop” och “populär”, vilket får mig att tänka på uttrycket “styrka i mångfald”.

Hur som helst, om vi anses vara råskinn så vore det väl knappast otänkbart att vi en dag skulle reagera på orättvisorna och slå tillbaka? Kastar man för många vresiga grenar på elden blir det till slut en otämjbar jättebrasa, inte sant? Så egentligen undrar jag varför det finare folket gör som de gör och retar folkmassorna. Har de någon slags utrymningsplan den dagen som folket slår tillbaka och just nu bara testar hur mycket skit vi orkar med innan helvetet brakar lös? För jag tror att det kommer ske.

Det roliga är att vi troligtvis kommer ha några unga invandrarkillar att tacka för det, för det är de som har lågan, önskan, modet och kraften att börja revoltera mot överheten. Inte de försoffade, lönnfeta pappersskyfflarna på kommunala poster iaf, det är jag säker på. Så med lite tur och en antändande anledning kommer de att starta upproret. Därefter enar sig de arbetslösa, de sjuka, de segregerade, de utstötta, de som inser att en människa egentligen är värd mer än pengar. De som saknar det trygga samhället där man tog för givet att man ska hjälpa sin granne och våga samtala med främlingar på bussen. De som har tröttnat på att eliten roffar åt sig allt medans de äldre får leva på brödsmulor, att de sjuka och arbetslösa måste leva på skam, att vi tvingas till saker som de svekfulla folkvalda tycker att vi har förtjänat.

Jag skulle hänga med direkt. Frågan är hur man organiserar något sådant? Inte så att jag är en bråkmakare, inte alls, men även jag har mina gränser för vad jag tål. Inte att jag har det värst men jag ser ju hur människor i min närhet lider svårt medan andra rullar sig i pengar, klär sig i dyra kostymer och faktiskt har råd med både mat för dagen och fina julklappar varje år. En lyx för många andra som måste förklara för sina barn varför de inte kan få ett par nya skor denna månaden heller.

Sant! Inte alla folkvalda är skit och det finns säkert många sådana som är jättebra, men varför ska de inte få synas? Media tystar sådana människor och framhäver skandaler och inkompetenta och korrupta politiker istället, och de som faktiskt har goda intentioner tystas ner. Antingen av systemets hierarki eller av pengar under bordet, oavsett hur godhjärtad man vill vara så är jag övertygad om att spelets regler inte tillåter dig att göra vad som helst. Med andra ord, du fostras ned.

Så hur startar men en revolution då? Protestmarscher i alla ära, namninsamlingar också men jag tror knappast att de spelar någon roll. Namnlistorna slängs eller i bästa fall arkiveras och inte helt otänkbart längre, sparas namnen för att vi ska åsiktregistreras. Protestmarscher kan vara av två slag; fredliga eller som civil olydnad, men vilken har mest slagkraft? Efter kravallerna i Göteborg 2001 vet vi att Sverige har en väldigt effektiv poliskår och sådana pajsare som Reclaim The Streets, maskerade så att bara ögonen syns, är bara löjligt. De vinner ingen respekt utan förstör bara för sig själva och sina medmänniskor. En fredlig demonstration tror jag inte heller på. Som politiker med strikt agenda, riktlinjer, medbestämmande kollegor osv lär det knappast ha någon effekt heller. Så vad finns kvar?

Börja med politik? Javisst, om man vill påverka på ett ytterst långsamt men ändå lagenligt sätt. Dock finns ju som sagt risken att du fostras ner av systemet. För så måste det ju vara. När såg vi senast en politiker stå på barrikaderna, slå näven i bordet och hävda lika förutsättningar för alla? När såg vi senast en politiker som tackade nej till 50.000 kronor i månaden? När såg vi senast en politiker som högt protesterade mot klassklyftorna och orättvisorna i samhället? Eller ens en politiker som satte sig ner med människor från olika samhällsgrupper och diskuterade livets väsentligheter?

Jag är trött på orättvisorna, på klassklyftor, på arbetslöshet, på hetsen, på pensionärer som måste äta kattmat och jaga pantburkar. På att invandrare med otroliga merier nekas jobb för att de heter något annorlunda. På en feg politik som inte vågar ens viska orden “invandring” och “rasism“. På att företagen har så höga skatter att de inte har råd att anställa någon. På lönnfeta chefer som tjänar fantasilöner eller försett sig med feta bonusar. På att människor som har jobb tvingas göra tre personers arbete. På att man måste sitta i 7 timmar i väntrummet på akutmottagningen. Trött på bristen på medmänsklighet och att hetsen efter pengar, jobb och karriär har sugit musten ur människors innersta önskan att kunna vara mänsklig. Att vi ska vara maskiner, redo att jobba 150% alla tider på dygnet och att de som faktiskt är sjuka måste skämmas för att de inte kan bidra i det stora maskineriet, den stora skattemaskinen så att alla kan få det bättre. Förutom de som är sjuka eller äldre förstås för de är ingenting värda men enligt de mänskliga rättigheterna, nätt och jämt balanserar på en tunn gräns. Varenda dag! Jag är trött på det och att radikalister och rödfärgade skriker och gapar om allt möjligt men ingenting händer.

Tid? Plats? Jag är med för jag är trött på den här skiten nu. Idealet med den röda stugan med vita knutar, intill en liten sjö, flaggstång på gården och jordgubbstårta i skuggan av ett äppenträd är bara möjligt för de ekonomiskt tryggade, de friska och de som sitter på makten. Långt ifrån förorterna, från slummen, från allmänheten. För vi är ju bara pöbeln, patrasket och slöddret som ni sätter era feta kontorsstolsrövar på varje dag. De flesta av oss kräver inte mycket. Lite mat på bordet, kanske medicin om vi behöver det och ett jobb att gå till. Kanske till och med lite empati och lyhördhet från våra folkvalda. Men kanske det är för mycket att önska? Kanske vi anses som krävande och ofina då eftersom vi inte tjänar lika mycket pengar som ni? Men där har vi också något att glädja oss åt, att snaran dras åt för de få av oss som har privilegiet att gömma pengarna i så kallade skatteparadis. Heja Skatteverket!

Men tänk på det, att en dag säger vi ifrån och det kommer märkas ordentligt. Jag säger inte att revolution eller anarki är svaret, bara att det är vad ni själva driver det här landet mot, och i slutänden kommer ni inte kunna skylla på någon annan än er själva. Ni kommer ångra mycket av era beslut när ni duckar för tegelstenar som kommer vinande emot er och när ni ser er fina bil brinna så vackert på parkeringen. När talesättet “Högmod går före fall” har blivit inristat i er ytterdörr. För jag tror att dessa scenarier mycket väl kan bli en bitter verklighet, förr eller senare, och då undrar jag om ni ångrar alla förorätter eller om ni redan kommer sitta på flygplanet, på väg till erat nya hemland. Än en gång frågar jag: Tid och plats? Jag är med. Jag må inte vara kvick i benen tack vare en bristande sjukvårdspolitik men jag ställer mig gärna på barrikaderna om jag så ska krypa upp.

Med vänliga hälsningar svennen Anders.

(Länken till detta inlägg skickades också till Sveriges 6 största partier.)

Bilder från cafepress.com – photobucket.com – socialdemokraterna.se – sr.se
42190cookie-checkDagen då Sverige säger NEJ!