Bloggare, kan du sälja dig själv?

Ibland funderar jag på det här med priset man får betala för att bli känd och då speciellt i bloggform.

I Sverige har vi ju en handfull skock av stora, kända bloggare, där det genomgående draget tycks att vara så elak som möjligt och att kunna veta vad produktplacering, smink och shopping innebär. Detta gäller såklart inte alla av dem men en stor del. Dessutom är de som försöker gå samma väg ganska många.

I Aftonbladets nätupplaga kan man läsa om Alexandra “Kissie” Nilsson som utmanar sina läsare att uppge sin vikt, något som Lisa Runeborg, 18, är starkt kritisk mot. Speciellt som att hon själv drabbades av ätstörningar när hon var yngre och nu reagerar på att 13-åriga tjejer som ser Kissie som sin idol, vill haka på trenden att förlora ännu mer vikt och bli fokuserade på viktminskningar och dieter.

Nu ger jag inte mycket för Kissie alls och för mig representerar hon bara sjuka ideal, men precis som Lisa säger, så är man väldigt påverkbar i den yngre tonåren vilket också kan vara en fara.

Frågan är ju hur långt man vill gå som storbloggare för att ständigt ligga på topplistorna? Kanske man kan leva med att ett antal småtjejer får ätstörningar bara man själv kan produktplacera och tjäna en hacka på någon diet som man gör reklam för, kanske inte. Eller att svika sina ideal, om man har några från början, och inte svika sig själv utan sina medmänniskor, släkt och vänner för att kunna stå i rampljuset.

Man kan ju tycka att det ska finnas vissa gränser men man ser väldigt ofta att de bryts och dumheten, egocentrismen och elakheten slå nya rekord. För oavsett hur stor eller liten din blogg är så har den ändå läsare och vad du skriver ger intryck, stora eller små. Som ringar på vattnet tror åtminstone jag att de ger någon slags effekt, på ett eller annat sätt.