Du skall hata din nästa – del 2.

Expressens artikelserie om näthatet, del två.

Som jag nämnde igår har Marcus Birro slutat twittra. Detta efter att hans krönika blev hårt attackerad och han fick helt enkelt nog. Jag hittade en blänkare om detta i Svenska Dagbladet också där man i korthet får reda på mer exakt vad som hände.

Sedan hittade jag något intressant skrivet av Patrick Ekwall…

Du får börja med att gå till dig själv; du älskar att läsa om det, hatet, mobbingen, föraktet.
Du vill se kunskaperna i “På Spåret”, skickligheten i “Let’s dance” och fängslas av fotbollslandskamper.
Men helst vill du frossa i anonyma kommentarer på nätet om att någon är äcklig, ful eller att Anders Svensson skulle vara en tjockis.

Men, är det verkligen så? Vill man verkligen frossa i sådana saker? Det låter ju helt sinnessjukt. Hela grejen med att vara anonymt elak låter helt enkelt fel men kanske kan det bero på samhället i sig. Det är svårt att finna ett värde i sig själv och att få bekräftelse på att man faktiskt duger som människa. Kanske man då, i sin frustration över tillvaron, ger sig ut på nätet för att få utlopp för sina känslor?

Patrick Ekwall skriver väldigt intressant om hur medierna accepterar den här virtuella mobbningen utan att ta sitt ansvar, och visst är det så. Med teknikens hjälp är det oerhört lätt att sätta filter och ha möjligheten att blockera antagonister, eller nätmobbare. Teknikens finns men den används inte. Frågan är varför? Troligtvis av lättja.
På tal om nätmobbing får man läsa om hur vanligt det är här, där elever berättar att näthat finns nästan överallt på de många olika sociala nätmedierna. Oftast sker det genom falska användarkonton där det gruppvis hackas på offren.
Lars Arrhenius, barn- och elevombud vid Skolinspektionen säger att skolorna borde bli bättre på att fånga upp det som händer ute på nätet, men jag undrar hur det skulle kunna gå till. Skillnaderna mellan att vara tonåring idag och att vara vuxen är gigantiska och vuxenvärlden hänger knappast med i svängarna om vad som gäller just nu. Men kanske om vi tog hjälp av ungdomarna, skulle vi åtminstone ha en chans att få bukt med nätmobbing. Ett samarbete helt enkelt där ungdomar får vara med i en beslutsprocess och känna att de faktiskt gör en skillnad.
För det kan de göra, om de bara får chansen och vuxenvärlden vågar släppa lite på gränserna. Då kan det nog bli något riktigt bra av det.
42620cookie-checkDu skall hata din nästa – del 2.