Facebook är ett konstigt ställe

Folk brukar fråga mig, i o med mitt jobb, vad man ska med Facebook. Ärlig som jag är brukar jag svara att man klarar sig lika bra utan det.

För mig handlar det mycket om att döda tid med Facebooks många småspel och med jämna mellanrum slänga ur mig något vitsigt eller dela med mig av något blogginlägg som jag tycker att jag har lyckats väldigt bra med. För en del gäller det mer än så – som de som träffades via “Fejan”, medan andra blir av med jobbet. Och det är väl som det sägs, att man inte ska skriva vad som helst på Facebook och inte heller lägga ut vilka bilder eller filmer som helst.

Som ni kanske har hört så äger Facebook allt material som du lägger ut? Så var det förut iaf men nu ska användaravtalen vara ändrade så att “Enligt deras användarvillkor förbehåller sig Facebook rätten att använda användargenererat material i sin marknadsföring. Förut gick skrivningen ut på att den rätten gäller för alltid, i den senaste revisionen upphör den rätten när du antingen raderar dina bilder, inlägg eller filmklipp eller avslutar ditt konto.” Och det känns ju lite bättre tycker åtminstone jag. Du kan läsa mer om krångliga användaravtal här.

Men det som jag egentligen tänkte skriva om är hur knepigt det blir med olika relationer på Facebook, för det är som ett slags status-vaakum. Förr kunde man prata i telefon med vänner, släkt, familj och bekanata för att lägga upp planer på hur man skulle planera någon dag då man skulle ses. Långväga kontakter var lite mer spännande, krävde mer planering o.s.v. och man kunde gå flera år ibland och undra hur den personen lever och har det idag, tills man slutligen hördes av och på det hela taget var det liksom mer belönande att äntligen ses. Men på Facebook är det annorlunda.

Till exempel, gamla vänner från skoltiden skickar plötsligt en vänförfrågan via Fejan och man blir glad, minns gamla tider och klickar snabbt på Acceptera-knappen. Man kanske slänger ur sig några meningar och sedan rinner det ut till ingenting. Det blir som en slags Acceptera-historiens-vingslag-och-nu-är-du-arkiverad-känsla. Och själv är man knappast bättre för det är lätt och bekvämt att via musklick bestämma om man ska spinna vidare på den relationen eller inte.

Visst, inte alla människor är sådana, men väldigt många – inklusive mig – och jag pratar mycket mer med folk som jag träffar oftare i verkliga livet än de som var en del av min uppväxt. Men kanske det är så det ska vara också? Att gamla tider ska ha ett rosa skimmer av nostalgi över sig och inte petas på för mycket. För det var ju därför jag accepterar vänförfrågningar från gamla vänner, för att de en gång betydde väldigt mycket för mig – och det borde ju vara värt åtminstone lite – även om vi inte pratar med varandra 🙂

Läs även “Så flirtar du rätt på Facebook“.

Bilder från clipartof.com och flickr.com