Får man skämta om det än?

Självmordsbombaren i Stockholm alltså. Men det är ju inte helt omöjligt att de redan har börjat komma ut – skämten alltså – bara att jag har missat det helt.

Vissa människor tycks ta det här med stort allvar, andra inte. Själv så bryr jag mig inte speciellt mycket faktiskt. Det var, som sagt, bara en tidsfråga innan en självmordsbombare skulle dyka upp och huruvida det var med mening eller ej som enbart han själv dog, därom kan vi väl bara gissa.

Men när kan man egentligen skämta om sådana här saker? Jag skulle kunna tro att det förstås handlar om skador, ort, syfte osv där tidsgränsen är väldigt svävande, men jag minns Estoniakatastrofen. Redan två dagar efteråt kunde man läsa olika skämt i olika chatrum på internet. Om människorna skrattade åt skämten minns jag inte men det var åtminstone några som tyckte det var dålig smak att skämta om något så allvarligt. Men det faktum att människor skämtar om t. ex. Estonia så snabbt kanske beror på att det på något sätt verkade så avlägset från oss andra, oss vanliga svenskar. Kanske. Medan detta med självmordsbombaren hände mitt i Stockholm och dessutom under julrushen och det därmed blir mycket verkligare och påtagbart.

Den egentliga frågan är när det är okej att skratta åt eländet? Hur mycket än skrattet kan fungera som vårat skydd mott den kusliga verkligheten som skrämmer oss även om vi inte vill erkänna det alla gånger.