Jag fick en kommentar…

…från Smina:

Hejsan. Jag gråter när jag läser vad du skrivit. Har en dotter på 15 år med diabetes sen 4 år tillbaka. Hon VÄGRAR allt vad diabetes heter. Tycker att Sjukvården är tokusla på att hjälpa nyinsjuknade diabetiker med stöd och motivation. Jag ser mitt barn ruttna framför mina ögon och jag kan inget göra. Så många konflikter kring denna förbannade sjukdom. Har du ätit, har du koll på blodsockret, nu ser du ut som att det ligger lite högt…osv. Så har vi hållit på under den här tiden. Skolan fungerar så klart inte som den ska och även där är det studiemässigt undermåligt. ALLT påverkas och vi kan bara se på. Har många Typ 1 runt mig. Och 1994 dog min pappa i senkomplikationerna av denna sjukdom. Hoppas att du orkar hålla i det nya du lärt dig och att du mår bra i dag.

Hon hade läst ett inlägg från min gamla blogg, Cortex Haven, där jag skrev om min diabetes och vilka senkomplikationer jag har träffat på under resans gång. Ett långt inlägg där jag klagar på hur sjukvården knappt nämner alla problem som kan uppstå om man inte sköter sin diabetes. Njurar, ögon, fötter. Resten fick jag veta av egna erfarenheter. Som tur är bor jag i Borås där jag uppfattar diabetesteamet som väldigt bra, jag har även hört detta i andra delar av landet, att de gör ett jättebra jobb, så jag har haft tur.

Jag hade en gång en vän i Stockholm som också hade fått diabetes. Efter bara 11 år hade hon jätteproblem. Då talar vi om flertalet tillfällen med koma i veckan, stora sår på benen som inte ville läka och operationsärr som öppnade sig själva då de inte ville läka ihop igen. Det var inte ofta hon klarade sig själv, hon mådde ofta dåligt, drack mycket och kräktes mest hela tiden. Vi förlorade kontakten för några år sedan och jag vet inte om hon lever idag.

Hur som helst, jag vet inte riktigt vad jag ska säga till varken Smina eller hennes dotter. Jag känner ju igen situationen från egna erfarenheter och jag struntade i precis allting läkarna och sköterskorna sa till mig. Allting var bara en massa jäkla tjat, tyckte jag, och det började gå snett i tidig tonår. Nu i efterhand kan man ju tycka att det var ett rejält korkat sätt att vara rebell på för när man knappt har någon balans i vardagen och drömmer på nätterna hur skönt det var att en gång kunna springa, då vill man helst bara glömma och tyna bort. Numera är man inte så jäkla kaxig.

Jag förstår hur jäkla jobbigt det är när alla tjatar på en, att man ska sköta sig, göra si och göra så, för man vill ju vara sin egen! Man vill vara fri att ta sina egna beslut, att äta vad man vill, skita i insulinet och kunna festa hur hårt som helst utan att ta några konsekvenser. För det kan ju alla andra. Och detta fungerar, men bara i ett antal år, vare sig man är diabetiker eller inte. Kroppen tar stryk och om man dessutom har ständiga syror i blodet går det bara ännu snabbare.

Min förra diabetessköterska sa till mig att jag bara trodde att jag mådde bra även om blodsockret var helt åt skogen, för det var vad jag sa till henne. Självklart trodde jag hon snackade skit men idag när jag sköter mig bättre, vet jag vad hon faktiskt menade. Kroppen vänjer sig vid höga värden och att äta av sig själv, av muskelmassan, och man känner sig helt okej. Tills den dagen du börjar leva med lägre värden, får mer ork, mer energi att vara glad och inser att världen betyder mer än att bara sovas bort i ständigt höga blodsockervärden.

Som jag förut berättat fick jag en krasch i januari 2008, då jag fick nervskador och stora problem med framförallt benen. Sedan dess har jag tränat och kan nu, med lite tur, inte snubbla när jag går på vanlig platt mark. Styrkan finns knappt kvar och jag känner aldrig någonsin någon hunger vilket för mig är en svart spiral nedåt. Äta -> Energi -> Träna och Träna -> Energi, vilja, styrka och hunger. Det är största problemet för mig idag, att komma ur det här destruktiva mönstret jag sitter fast i just nu men det är väldigt svårt att behöva tvinga sig till allt detta, bara för att orka med en enda dags normala aktiviteter.

Har jag några råd då? I och med att tonåringar ofta går enligt många av  Freuds Försvarsmekanismer skulle jag på något sätt vilja få bort allt tjat. Ursäkta, men det blir ju faktiskt så när man får råd hela tiden, från alla håll från människor som faktiskt bryr sig, att det kan uppfattas som ett jäkla tjat, vilket i sin tur bara irriterar och man går i försvarsposition så fort man hör ordet Diabetes. Så bort med tjatet! Samtidigt ska man såklart inte lämna det helt och hållet och strunta i att bry sig.

För egen del minns jag att jag avskydde alla ord som hade med diabetes att göra, såsom Insulin, Spruta, Socker, Blodsocker o.s.v. och innerst inne ville jag nog ha koder för detta. Inget långt utlägg eller föreläsning utan bara något kort, enkelt och gärna roligt. Det låter säkert konstigt men om ni har sett Stephen Kings film Det, så vet ni vad jag pratar om. I den filmen fanns det en karaktär som hette Richie som gillade att svamla om allt möjligt, och hans kompisar hade ett överenskommet sätt att få tyst på honom. De sa helt enkelt “Beep beep Richie” vilket betydde att han skulle hålla tyst och sluta pladdra. Då visste han vad som gällde.

Jisses, det här inlägget börjar bli långt men jag vill bara säga det att ge inte upp, Smina, och jag hoppas du får din dotter att läsa det här. Hon vill inte hamna i min situation, det lovar jag. Livet må vara för jävligt ibland men det finns ju så mycket bra också, saker som är mycket bättre än att bli en grönsak för resten av livet. Jag trodde jag var oövervinnlig när jag var yngre, störst, bäst och starkast men livet kan förändras och ibland vaknar man inte upp förrän Livet knäpper dig stenhårt på näsan. Jag hoppas inte det kommer hända dig för du är värd så mycket mer.

Tänk på saken åtminstone. Det finns människor som bryr sig om och älskar dig. Själv insåg jag det lite försent men jag tror nog att du är smartare än jag var.

Bilder från www.bidra.nu www.etac.se och www.tatazadiamonds.com.au

2 tankar på “Jag fick en kommentar…”

  1. Hejsan.

    Tusan tack för ditt långa svar. Det värmer i mitt hjärta att du av omtake och vänlighet svarar så långt och bra skrivet på min kommentar. Jo det där med tjat är ju precis som du säger, men det är så svårt att låta bli när man ser och vet att hon far så illa. Hon har varit inlaggd på akuten med EKG och övervak för hon verkligen var nära att dö i från mig i ketonförgiftning. Och jag är så rädd och orolig. Men kanske kommer insikten till henne också en dag, jag hoppas och ber till högre makter att det inte ska vara försent den dage.

    • Varsågod, jag vet inte om det hjälpte så mycket men hoppas du kan få henne att läsa detta också. Än har inget allvarligt hänt men det är bara en tidsfråga.
      Jag håller tummarna för er båda 🙂

Kommentarer är stängda.