Att ständigt vara på sin vakt

Redan i somras kände jag av smärtorna i bröstet och den brännande känslan i halsgropen. Självklart trodde jag inte det var något allvarligt och hoppades det skulle gå över. Stundtals gjorde det också det, men på senare tid har det funnits där konstant. Samma sympton som innan jag gick in i väggen för flera år sedan.

Jag pratade med chefen i morse och försökte förklara så gott jag kunde och han undrade i stort sett vad sjutton jag gjorde där alls. Han är en klok man och hade naturligtvis rätt men jag ville ändå berätta mellan fyra ögon, mer exakt hur det känns. Det är alltid bättre på det sättet tycker jag. Så jag berättade, han ville att jag skulle stanna hemma tills det kändes bättre och när jag berättade att jag hade ordnat med ett samtal på torsdag på sjukhuset, tyckte han det lät som en bra idé. Så åtminstone i morgon tar jag ledigt.

För att förklara lite kortfattat så känner jag mig oerhört stressad. Det har varit alldeles för mycket människor omkring mig de senaste månaderna, bråk, strul och ett ständigt oväsen. Är det inte lastbilstrafiken på vägen utanför, regnet mot fönsterbrädet eller ett evigt informationsflöde så är det ett jäkla kackel. Misstförstå mig rätt, jag älskar att umgås med människor men ibland får jag för mycket av det goda. Besök hemma (vilket jag älskar), fikapauser med högljutt prat kors och tvärs (mina arbetskompisar är guld värda), folk som rycker i mig angående huset vi bor i, mobilen som piper och ringer och all text jag hanterar genom bloggandet. Det blir för massivt, till o med för mig, som faktiskt älskar alla dessa saker men det finns väl en gräns för alla, antar jag. Människan i sig kan knappast vara gjord för alla denna massinformation.

Men på torsdag ska jag som sagt få prata av mig lite. Inte så att vi finner en lösning på 5 sekunder och jag kommer troligtvis få tips på hur man slappnar av, men det är i af något! Ett steg på vägen.

Fram tills dess ska jag vara väldigt sparsam med all typ av media input. Ingen tv, så lite dator som möjligt, mobilen påslagen korta stunder och få gånger under dagen… Besök ska jag fortfarande tacka ja till men under sparsamma och lugna former. Det känns som att jag behöver det just nu och ser till att stampa på bromsarna innan det går för långt. På något sätt är jag skyldig det till både mig själv och de människor jag bryr mig om och som bryr sig om mig. Hur konstigt än det senaste låter så verkar det finnas omtänksamma människor i vår omvärld. Ibland är det svårt att tro det men när det är som mörkast får man en vänlig klapp på axeln och man orkar lite till.

Höll på att glömma min tanke om rubriken… Jag har insett att det är tröttsamt att hela tiden vara beredd på problem eller svek. Egentligen vet jag inte varför men mitt liv har varit kantat av mäniskor som antingen velat utnyttja eller svika och visst har man varit naiv när man var yngre, men med tiden lär man sig den hårda vägen att livet är faktiskt inte en dans på rosor. Kanske jag blivit lite väl mycket tjockhudad och där också byggt en känslomässig blockad mot allt som kan tänkas bli fel, d.v.s. människor över lag. Alla typer av relationer kan gå i kras, och det är de rädslorna jag ständigt bär med mig, tack vare väldigt obehagliga situationer genom livet. Vilket är ironiskt, för samtidigt älskar jag att möta nya människor, att få chansen att dela en personlig stund, en chans till insikt genom det vanliga, enkla mötet, människor emellan.

Men som sagt, det kanske är dags att riva murarna nu och våga chansa lite mer.

Första steget tar jag på torsdag.