Politikerförakt

Hur ser du på en politiker? Är det en grå gubbe med ölmage, grå kostym och begynnande flint, som tjänar skamligt mycket på att inte gör någonting alls och som dessutom har mage att acceptera feta fallskärmsavtal?

Många gånger är det kanske så att vi vanliga människor som inte har insikt i maktens korridorer, fortsätter att matas med medias skandaljakt och kanske det är så som det sägs, att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir det en sanning?

“Politikerförakt innebär misstro och förakt mot politiker och deras avsikter eller resultat. Begreppet myntades av den svenske riksdagsmannen professor Gunnar Biörck i samband med en kulturell diskussion som han initierade den 23 augusti 1981 på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Därefter har ordet levt vidare i Sverige…. 1980 gjordes undersökningar om svenskarnas inställning till deras politiska representanter. Det visade sig att folket “ogillade, misstrodde eller föraktade” sina politiker. Detta förhållande bemötte Biörck i sin artikel på Brännpunkt med frågan “Är riksdagsmän föraktliga?”. Biörck försvarade sina riksdagskollegor i artikeln, men menade att massmedierna i så fall var den instans som genererade detta förakt, i den mån det fanns. Andra hävdade att “politiken måste skötas av folket och för folket och inte av en yrkeskår avskild från folket. Det är från denna ständigt växande kår som hotet mot demokratin kommer och inte från folket som på goda grunder föraktar sådana politiker.” Källa: Wikipedia.

Men hur mycket har de i lön då? Efter en snabb googling hittade jag detta:

Riksdagsledamöterna tjänar 46 400 i månaden
Statsråden tjänar 93 000 och Persson 116 000 i månaden.
Kommunerna och landstingens löner skiljer sig från område till område. Det är kopplat till kommunernas storlek och hur stor arbetsbördan är. Källa: Flashback.

Självklart var det en massa skitsnack, antaganden och galla som spyddes ut överallt och jag får nog erkänna att det där är ganska tröttande. Jag hävdar fortfarande att vi accepterar det vi blir serverade, alltså det som media blåser upp på feta tabloider medan de gottar sig i andras misär.

Så jag söker mig vidare angående politikers löner. På Sundsvalls Tidning hittar jag en intressant insändare som förundrar sig över varför vi blir förbannade när en politiker tjänar 50-60,000 kronor i månaden när det samtidigt finns höga chefer som tjänar 100,000 kr i timmen. Man undrar ju varför det accepteras och vad är skillnaden? Att någon tjänar bra i lön är ju faktiskt en bra sak, förutsatt att personen spenderar pengarna. Man får större köpkraft vilket stimulerar landets ekonomi. Det är därför jag gillar de partier som vill höja t. ex. A-kassan så att vi genom gemensamma krafter kan få landets ekonomi att fungera på ett smidigt sätt. Fler människor med mer pengar, ger mer köpkraft, ger mer efterfrågan, produktion och arbetstillfällen.

Men visst, jag förstår att folk blir förbannade. Om en politiker ska ha 55.000 kronor i månaden när en svensk genomsnittslön ligger på 18.900 så kan man väl knappast kalla det rättvist? När sedan bidragstagare ligger tunt 10.000 kronor kan man börja fundera. Då hejar jag på Erik Thor, miljöpartist, som har lämnat in en motion på Miljöpartiets kongress där han vill halvera politikers löner. Det är sådant som svenska folket vill ha, en man av folket som förhoppningsvis förstår vad det innebär att vara en vanlig svennebanan.

Egentligen ligger väl hela problemet i vår okunskap. Det handlar inte om hur mycket en politiker tjänar, inte sant? Det är vad de gör med pengarna som vi bryr oss om. Troligtvis fyller de inte sina badkar med mynt och badar i det utan spenderar pengarna på saker. Vilket är bra för att åter igen nämna köpkraft och stimulans av landets ekonomi, produktion o.s.v. men jag kan ändå inte sluta undra: behöver man en lustjakt för 6 miljoner, en strandtomt i skärgården eller en Mercedes som ett slags belöning för hårt arbete? Möjligtvis också för att befästa sin ställning och inkomst men hade det inte varit enklare att skänka 25-30.000 kronor till SOS-barnbyar varje månad? Dessutom skulle det kännas skönt i hjärtat. Eller varför inte införa att 50% av en lön på 50.000 kronor och uppåt ska gå till välgörande ändamål? Det hade nog gett mer sympati och medmänsklighet samt bättre anseende för politikerna.

Kom igen nu. Det finns ju autogiro.