Lågt socker igen & märkliga tankar

Tredje gången på två dagar. Är det inte uppe i taket så är det nere i fotknölarna, visst är det märkligt? Men jag har märkt att det hänger ihop med temperaturen. Alltså är det riktigt varmt ute så ligger jag lättare lågt och tvärtom. Detta visste jag ju redan men nu när det har varit så varmt så märks det mycket tydligare.

På tal om lågt socker, det har hänt en ganska märklig sak… 

Det var en söndagsmorgon som jag vaknade vid 8-tiden och hade kraftig värk i båda benen. Givetvis misstänkte jag högt blodsocker så jag mätte med glukosmätaren men kunde konstatera att jag låg ganska bra i sockervärde. 8,5 om jag inte minns fel (man ska ligga mellan 5 och 7 ungefär). Jag gick även till köket och tog en Ipren för värken vilket hjälpte efter en relativt kort stund.

Det var då jag gjorde något som förvånade mig, men ändå inte. Jag hade som sagt konstaterat att jag låg bra i socker men jag valde att gå till sängs igen, utan att äta något, och jag var medveten om att om jag bara väntade tillräckligt länge så skulle jag hamna i koma. På något sätt var det helt okej med mig och jag halvsov i några timmar till bara för att jag inte orkade bry mig längre. Koman fick komma. Kanske jag kunde få komma in på sjukhus där folk brydde sig om hur jag mådde, där folk frågade hur jag egentligen mådde, som tog hand om mig och log sött när jag tackade för hjälpen och värmen. Personalen på sjukhus är visserligen anställda och får lön för deras hårda och tuffa arbeten men det är ändå något särskilt med dessa människor. En slags glöd som utstrålar humanitet och empati. De kanske är änglar trots allt.

Nu, några dagar senare när jag hunnit reflektera över händelsen, har jag börjat fundera ordentligt på varför jag gjorde som jag gjorde. Jag åkte på en redig insulinkänning som tog flera timmar att stabilisera, sängkläderna blev genomblöta av de floder av svett jag hade fått ur mig under alla timmarna och jag kände en slags frossa efteråt. Dessutom gick jag ganska ostadigt resten av dagen då all ork hade lämnat mig. Speciellt benen var som spaghetti och det tog hela dagen för mig att åter känna mig normal igen. Men sedan kom tanken; varför hade jag den inställningen när jag visste att det skulle gå så långt och kanske ännu längre?

För den oinvigde kan jag förklara lite närmare vad en koma innebär för en diabetiker. Det är ett tillstånd som man kommer ur alldeles själv på några timmar. Tack vare att levern samlar socker genom mat så samlar den alltid en sockerreserv, vilket den använder då blodsockret sjunker drastiskt. En diabetikers kropp blir alltså aldrig helt tömd på socker och har liksom en back-up för nödsituationer, som t.ex. en koma orsakad av sockerfall. Förutsatt att han eller hon har ätit som vanligt och samlat på sig socker förstås, något som jag hade gjort.

Kort sagt fanns det ingen egentlig fara för mitt liv. Jag kanske bara ville få lite semester. Bli lite ompysslad ett tag av människor som tack vare deras yrke, borde bry sig lite mer än någon annan människa. Inte nödvändigtvis på grund av ett medmänskligt hjärta utan för att deras arbetsgivare tycker så, och de kanske till o med gillar deras jobb för att de får hjälpa och agera samariter. Misstförstå mig inte, de gör ett underbart jobb och borde få sina löner höjda med det dubbla, men att det ska krävas en viss yrkesroll för att utöva lite empati och medmänsklighet?

Tankar om ett kallt och ensamt samhälle där var och enbart sköter sig själva, gör sig åter påmint. Där pressen är stenhård och det ibland är svårt att orka med.

Man blir faktiskt lite rädd.

Bilder från smart-kit.com och clipartof.com

17830cookie-checkLågt socker igen & märkliga tankar