Svarta tankar

Tänk dig en intensiv smärta som timme efter timme hugger till i ditt högra ben. För varje gång det hugger till biter du ihop tänderna det hårdaste du kan och försöker somna även om benet vägrar ligga still. 2 till 3 gånger per minut, timme efter timme, och ingenting hjälper. Till slut ger man upp, sätter sig ner vid datorn och försöker skriva av sig när klockan börjar närma sig 4 på morgonen.

Men jag ska bespara er gnällandet, och tro mig, jag kan gnälla om jag vill. Självgod som jag måhända är tycker jag också att jag har skäl till det. Men det är klart, jag kan ha fel i det. Låt mig bara poängtera att jag är inte deppig, möjligtvis bara nedstämd men ändå, väldigt saklig och väl medveten om mina ordval i denna text.

Frågan jag ställer mig, hur personligt gnällig kan jag vara här utan att folk tar illa vid? Hur mycket ska jag berätta för omvärlden? Kanske jag skrämmer andra diabetiker till att ta livet av sig?

När folk gnäller brukar man ofta få svaret att man ska göra något åt det. Men vad gör man om det inte finns någon lösning på problemen? Om det är en kronisk sjukdom som du får leva (och dö) med. Ska man bara hålla käften och vittra bort inombords, som sand för vinden? Eller skaffar man sig en blogg för att få en chans att tala ut när igen annan orkar lyssna?

Frågorna är många i natt och jag fortsätter skriva. Dock ej för publikation. Det blir nog för jobbigt för er, mina goa läsare, så jag skriver för någon annan. Eller bara för mig själv.

Tack för ordet 🙂

17660cookie-checkSvarta tankar