Härliga morgnar finns faktiskt.

Jepp, jag vaknade vid 4 i morse men jag undrar av vad. Kaninen har ju åkt hem, hunden sov och jag var verkligen jättetrött igår kväll så kanske det var en lastbil eller nåt som åkte förbi. Eller det där förbannade flygfäet som surrade omkring nyss och som satte igång flyglarmet över Borås…

Hur som helst fick jag njuta av total tystnad åtminstone en halvtimme, sedan började lastbilarna dundra förbi. Men de kommer i vågor liksom och sedan blir det tyst igen. Det kanske har något med färjornas ankomst att göra, eller nåt. Så jag lyssnade lite på radio och funderade medan jag låg där i sängen, hur härlig morgnar egentligen kan vara.

Hade jag bott någon annanstans, lite utanför civilisationen, kanske i en liten röd stuga med vita knutar, då hade jag kunnat gå ut helt näck på farstun och njutit ända tills jag började huttra av morgondisen. Att göra samma sak här på balkongen hade nog inte varit så lämpligt. Likadant om jag hade bott vid havet. Då hade jag kunnat gå en sväng neråt piren, sett ut över vågorna, lyssnat till vågskvalpet och bara njutit.

En morgon för många år sedan, när min familj och jag var och campade med husvagn på Havslätts Café och Camping, vaknade jag väldigt tidigt en morgon. Klarvaken var jag och orkade inte vänta tills det var dags att äta frukost så jag tog fram mina fiskegrejer och smög ut. Lite lagom kyligt i luften men med en jeansjacka ovanpå blev det hur bra som helst. Hela campingen låg fortfarande och sov och luften var härligt frisk att andas in och det enda man kunde höra var hur vågorna kom in, en efter en, mot stranden. Jag ställde mig själv på en brygga, intill ett båthus med utsikt över viken där campingen var belägen och man kunde se hur det svävade små moln av dis över ytan. Det var en av de absolut bästa morgnar jag någonsin haft. Till råga på allt fick jag stornapp och det blev en intensiv kamp mellan mig och, vad jag tyckte, storsjöodjuret.

Hur kampen slutade? Eftersom det var så kyligt ute just den morgonen och mina fingrar hade domnat bort, kunde jag inte justera slirbromsen på min fiskerulle så efter 2 minuters kamp tappade jag honom. Visst svor jag lite lätt men jag var nog mest chockad faktiskt. Kort därefter blev det ett Moby Dick och kapten Ahab moment, där jag lovade att komma tillbaka och utkräva min hämnd. Inte för att storsjöodjuret tog mitt ben utan för att han tog mitt bete och nästan gav mig hjärtattack. Men jag var överlag väldigt nöjd med den morgonen och jag fick en fin fiskehistoria att berätta för familjen när vi satt vid frukostbordet.

Fishy, fishy, I´ll be back… 😉

14820cookie-checkHärliga morgnar finns faktiskt.