Vad är ensamhet egentligen?

De flesta ord vi möter i våra liv, tar vi för givet. De kan bara betyda en enda sak i all sin enkelhet, om man har tur. Men för andra kan det betyda mer än så.

Om man gogglar på ordet “Ensamhet” får man en uppsjö av träffar, men helt klart är att ensamhet är en subjektiv upplevelse. Per Johnsson, legitimerad psykolog samt docent i psykologi vid Lunds universitet säger i Sydsvenskan som så att “Du kan känna dig ensam fast du är omgiven av människor. Andra känner sig inte ensamma, trots att de objektivt sett är det. Den värsta känslan är när du inte valt ensamheten. När du drömmer om ett samspel, men inte får det av olika skäl.

Varför kan man känna sig ensam trots att det finns massor av folk i rummet?
– För att man kanske inte känner samhörighet med de andra. Jag tänker annorlunda, jag tycker inte om den här musiken, jag delar inte de här åsikterna och så vidare. Har man dessutom gått till den där middagen med människor som man tycker om och upptäcker att de också delar de åsikterna, så blir kontrasten tydligare. Då är det lätt att få en känsla av utanförskap och ensamhet. Finns det någon i världen som tänker som jag?”

Men det är märkligt hur det kan skifta mellan olika skeden i livet, hur man kan känna sig och relatera till ensamhet. När jag var yngre hade jag en stark önskan att få vara med i någon slags grupp. Det var ju så viktigt i den åldern, att tillhöra en grupp med gemensamma intressen. Sport är och har alltid varit väldigt ointressant för mig, något som var väldigt ovanligt. Inte heller fanns det några andra större intressen som jag kunde dela med andra så det blev en ensam väg att gå. Jag älskade att vara ute i naturen men scouterna föll mig aldrig i tanken att gå med i. Tyvärr, får jag väl säga i efterhand, för det hade nog förändrat mitt liv en hel del. Att få tillhöra något.

Man kunde nog säga att jag var den blyge och ensamme killen, med konstiga intressen, som inte var stökig och högljudd och som alla tyckte var lite knepig. Men ett gott hjärta hade jag redan då, jag läste böcker om Vett & Etikett, lagböcker och någonstans drömde jag om en värld där det fanns rättvisa, oändlig skönhet och empati. Där man behandlade sköna damer med stor respekt och romans 🙂 Jo, jag vet att det låter ganska omanligt. Inte gay, snarare mer chevalier – riddaraktigt – drömmande – omöjligt.

När jag gick i gymnasiet började blygheten gå över. Skinnet på näsan blev tjockare, jag vågade mer och fick inte hjärtsnörp så fort en tjej sa hej till mig. Självförtroendet hade växt till sig och likaså modet. Men ensamheten fanns fortfarande kvar och jag minns episoder av mitt liv där mitt hjärta grät krampaktigt för det längtade så efter uppmärksamhet, närhet, bekräftelse och kanske, med lite tur, kärlek. Värst var det runt jul och alla hjärtans dag då det var “självklart” att man skulle fira med goda vänner eller flickvänner. Visserligen fanns min lilla vängrupp som jag hade i gymnasiet men vi var alla outsiders på ett sätt som nog var svårt för vissa att förstå. Vi hade varandra men ändå inte.

Efter några år var jag härdad och levde i illusionen att Ensam Är Stark. Kanske några av er vill protestera nu och säga att så är det visst, att man klarar sig bra ensam. Delvis kan jag hålla med er för visst klarar man av mycket om man bara vill, men ibland behöver man faktiskt någon. Om det inte är en partner så kanske man har barn, släktingar eller goa vänner. Något som tyvärr inte alla kan tillräkna sig. Det är ingen självklarhet för alla. Faktumet att jag har diabetes som ibland däckar mig totalt får mig att ibland undra om den vägen jag valde var så klok i alla fall. Hade jag klarat mig helt ensam? Troligtvis inte.

Varför känns det obehagligt?
– Ur evolutionsmässig synvinkel så kan man säga att det förr var helt värdelöst att vara ensam. Vem ska hjälpa en att vakta elden? Jaga? Hålla borta djuren som hotar en? Det handlade om överlevnad, liv och död. I det stora hela är vi flockdjur. Idag ser vi inte det mönstret lika tydligt, vi är så vana vid att gå till affären och handla. Vi klarar oss. Men vi är fortfarande beroende av grupper, att det finns en bonde som mjölkar och så vidare.

Det är kanske därifrån känslan av skam kommer. Att det är på något sätt fult att vara ensam. Eller snarare, att erkänna det för både sig själv och andra. Eller kanske det inte är skam man känner utan bara att man är utlämnad och sårbar.

Kan ensamhet vara bra?
– Självklart. Varje dag, minst en gång om dagen måste alla människor handskas med sin ensamhet och känna en inre tillit, även om man ligger intill någon annan. Och det är när man ska somna. Människor som inser att jag är jag och du är du är i regel lite tryggare i sig själva och inte lika utsatta. Man har lättare för att göra saker och ting utan att vara beroende av att andra finns bredvid.

Vad är skillnaden mellan dålig och bra ensamhet?
– Det avgör man själv. Mycket handlar om acceptans, förmågan att acceptera att det finns en skillnad mellan hur jag lever och hur jag vill leva.

Kan man göra något åt ensamheten?
– Ja, men man måste förstå att man kan välja grupper och inse att det alltid finns någon som tycker om en. Även med hemska upplevelser i bagaget kan man finna en trygghet.

Jag är böjd att tro Per Johnsson, att man måste inse att du är du och jag är jag för att förstå hela konceptet med ensamhet kontra gemenskap. Vi är alla individer med olika bagage och liv och vi måste acceptera det på ett moget och insiktsfullt sätt. Som vi kan förstå handlar detta även om partnerskap och att förhoppningen att finna en själsfrände kanske inte är så välgrundad trots allt. Om man bara har acceptansen att det finns olika människor så kanske man hittar rätt ändå.

Numera har jag lagt “Ensam Är Stark” på hyllan. Det känns ganska förlegat, gammalmodigt och passar helt enkelt inte in på mitt sätt att se på livet längre. Det är historia och jag ser på det med skeptiska ögon. Därmed inte sagt att mottot är fel, det passar bara inte mig längre. Jag är numera en utåtriktad och lättpratad människa som tar det mesta med ro, Det finns inte mycket som rubbar mig, jag är säker i mig själv och jag vet vem jag är. Det känns väldigt bra att ha den tron och den säkerheten som jag har samlat på mig under livet. Jag är absolut inte världens bästa, mest vackraste, mest starkaste eller mest rikaste mannen på jorden men jag har kvalitéer som ingen annan har. Nämligen att jag är den jag är, att jag har överlevt i så många miserabla år och att det nu är dags att vända vardagens tristess och glom mot något annat. Något bättre.

För flera månader sedan såg jag ett avsnitt av Seinfeldt där George Costanza hade upptäckt att saker och ting gick mycket bättre om han gjorde precis tvärt om mot vad han tänkte. I situationen blev det såklart väldigt lustigt men detta är faktiskt ett allmänt erkänd psykologisk forskningsfält, kallat Anknytningsteorin. För några veckor sedan läste jag om denna teori på DN där deras psykolog och psykoterapeut nämde exakt samma teori. Så detta vore verkligen intressant att testa, och jag har faktiskt redan gjort det i små steg. Jag säger vad jag tänker först, inte begrundandet, och vad jag har sett så ger det mig bara positiv feedback. Att vara ärlig och rättfram utan tanke på konsekvenserna fungerar bra, om man gör det vid rätt tillfällen. Kanske detta kan hjälpa någon ur ensamheten också? Jag är ganska övertygad.

Det är nu dags att säga adjö av ensamma dagar och nätter. Dags att acceptera värmen i någon kärs sällskap. Att dela med sig, skratta och få en större del av livet.

Bilder från www.childdevelopmentmedia.com www.earth-photography.com http://parish.cheshire.gov.uk

14490cookie-checkVad är ensamhet egentligen?