Elaka, små bittra män

Lisa Magnusson skriver om ett fenomen som jag på senare tid har fått upp ögonen mer och mer. De små, bittra människorna som gärna spyr ut sitt hat och sin avsky så fort de får en chans.

På ett sätt kan man ju förstå dem att de måste gnälla och skälla eftersom deras egna liv är så gråa och tråkiga att de måste göra sig av med all den energi de har samlat på sig under, vem vet hur många år. Det är lite samma fenomen som tanterna som sätter upp lappar i tvättstugan och gnäller över småsaker. Båda dessa grupper av människor gör sådana saker i skydd av något. Lapparna är ju lagom bekväma och dessutom anonyma så man slipper en debatt, och i Lisa Magnussons fall kan man säga att hon är ett bollplank å Aftonbladets vägnar. Hon representerar sin tidning vilket tydligen ger folk rätten att ösa skit över henne eftersom de verkligen tror, hoppas, blöder för att hon ska vidarebefodra kritiken till högre ort. Vilket jag knappast tror hon gör. Ett annat, för oss bloggare, välkänt fenomen är den anonyme kommentaren., i ofta väldigt skarpa ordalag. Självklart ingen avsändare med risken att få en debatt och besvär. Ett välriktat pungskott i cybervärlden, ivägskickat av ett bekvämt musklick där man slipper stå till svars att man faktiskt kan råka såra någon.

Det är väl därför jag aldrig skulle kunna tänka mig att ha en gigantiskt populär blogg, bli artist eller annan typ av kändis. De ständiga påhoppen. Å andra sidan kanske man får hjälp av någon annan att sortera ut de sura, ledsna, otillfredsställda människorna så man slipper ödsla tid på träliga diskussioner som ändå aldrig leder någonstans.

Lisa Magnusson, jag vet att du inte tar åt dig men jag säger det ändå: Du skriver jättebra och det finns massor av sjuka människor där ute. Fortsätt med vad du gör för du har ju faktiskt några fans. Som förstår vad du menar 😀

Läs hennes blogg här.

12870cookie-checkElaka, små bittra män