Nationaldag med skam och utan fjong

Av en ren händelse råkade jag lyssna på Godmorgon. Världen i P1 där de bland annat pratade om Sveriges Nationaldag.

Det var en hel del historisk fakta men även en del intressanta aspekter. Bland annat att vi länder i Norden och Skandinavien, har det gemensamt att vi sjunger om vår fantastiska natur. Vidare kan vi konstatera att Sverige inte nämns i vår nationalsång, vilket är lite konstigt, och att vi sympatiserar med de andra länderna här i norden i en slags “Det-är-synd-om-oss-som-fick-rumpan-smiskad-av-Napoleon”.

Det mest intressanta,  är att Sveriges national dag numera verkar vara en dag som ska firas med måtta, med lagom mycket volym och med en slags ursäkt. Vi verkar vara rädda för att ha en identitet, att vara stolta över vårat vackra land och för att vara svensk med allt vad det innebär. Vi är ett splittrat folk med stor brist på självförtroende. Sveriges nationalsång skrevs 1844, i tiden efter att vi hade förlorat Finland till de franska arméerna, vi har alltid hållit oss neutrala, vi är alliansfria och vi delar inte övriga, européeiska folks öden. Kanske det är därför vi saknar nationalkänsla, viljan att slå oss för bröstet och skrika något om stolta vikingar? Visste ni förresten att Sveriges nationalsång aldrig har blivit stadsfäst i något politiskt beslut utan att det bara har blivit så.

Ni kan höra hela inslaget här och 30 minuter in i programmet. Det går även i repris idag klockan 22:05 i Sveriges Radio P1.

Läs gärna “Nationaldagen inte hatets dag” och om “Folkets marsch” i SVD.

Bilder från www.riksarkivet.se och flickr.com
10600cookie-checkNationaldag med skam och utan fjong