Skriver av mig lite (långt inlägg)

Det blev inte de vanliga inläggen igår, hoppas det är okej för er ändå, men jag är ganska säker på att ni överlevde ändå…

En lite förklaring av föregående inlägg kanske vore på sin plats: Saken är den att jag har mått ganska visset i flera dagar nu. Kanske det beror på den sega snuvan som vägrar lämna mig och jag har ju tidigare beskrivit hur det påverkar diabetesens blodsocker i negativ bemärkelse. Jag har varit väldigt trött, okoncentrerad och nära till att bli förbannad på en rad saker. Med andra ord, en helt främmande Anders.

Tankar har dykt upp om framtiden, om hur illa det kan bli om jag har lite otur. Då tänker jag främst på ekonomin och jobb, och sedan insåg jag att jag är alldeles för beroende av min omgivning. Hade jag inte vissa människor omkring mig så hade ingenting fungerat. Tanken att jag skulle klara mig helt ensam är verkligen skrämmande. Det känns som om jag har gått omkring och väntat, liksom anat att snart, snart
kommer dödsstöten som får mig att tappa viljan och som får mig att ge upp precis allting. Det var det jag försökte illustrera med föregående inläggs bild. Att nu vill jag slippa vara med längre, slippa försöka så hårt i ett samhälle som vägrar förstå en individ. Hade jag inte haft så förstående arbetskompisar så hade allt rasat som ett korthus, samtidigt som de är som en ventil och arbetsplatsen är som en frizon. Där en människas begränsningar och värde kan ses, synas, förstås och acepteras. Det är guld värt.

En annan som är guld värd är Fiddeli som jag tvingade prata i telefon i nästan 1½ timme med mig, stackaren. Men ibland hjälper det att bara prata med någon, om vad som helst, få skratta lite, fråga om råd i vissa ämnen och bara få glömma alla problem och annan skit man har i tankarna. Förr ogillade jag verkligen att prata i telefon men med vissa människor är det ett rent nöje, även om jag ibland letar efter de rätta orden eller försöker prata så mycket att varken truten eller huvudet hänger med i svängarna. Hur som helst, tack så mycket Ann-Sofie, det var precis vad jag behövde 🙂

Jag gick till sängs vid 23:30 eftersom ögonen började bli grumliga och det var svårt att se tv:n och tänkte att nu skulle jag sova länge och ordentligt….vilket självklart inte blev fallet. Jag halvsov lite, “drömde” om att jag kraschade både en budbil och en spårvagn tack vare ett snöbollskrig och helt plötsligt blev jag klarvaken. Det kändes som att jag borde skriva av mig lite för det brukar hjälpa. Man skingrar tankarna på ett bra sätt, tycker jag. Frågan är hur jag ska göra idag, om jag ska ta mig till jobbet eller stanna hemma och vila upp mig lite? Utan sömn kommer jag snubbla fram och knappt se något. Det vore väl det vettigaste man skulle kunna göra, samtidigt som jag inte vill. Jag är ju knappast sjuk i den meningen, bara allmänt konstig, omständig och tydligen inte att räkna med vissa dagar. Något jag verkligen avskyr med mig själv. Men å andra sidan, vad ska man göra? Jag valde inte att få diabetes, följdsjukdomar och en allians i regeringen…

Tja, jag vet inte. Jag ska väl lägga mig till sängs, släcka lampan och lyssna på radion så får iaf ögonen vila lite. Med lite tur kanske jag kan sova lite och orka iväg på morgonen.

Nåja, nu vet ni vad jag grunnar på, Men oroa er inte, mot bättre förstånd och alla naturlagar lär jag väl vara tillbaka som normalt kanske redan i morgon. Det är härligt att vara labil…

Bilder från: http://mammamija.blogg.se www.clipartheaven.com & http://www.danheller.com/

870cookie-checkSkriver av mig lite (långt inlägg)