Biggest Loser & sadister

Jag råkade se lite av Biggest Loser på teve idag och fick en flashback till den tiden då man hade skolgymnastik.

En människa som skriker och gapar att man ska ge allt man har, eller som skämtar och skrattar när man knappt kan gå av ansträngningen man nyss gjort. Hur är en sådan människa funtad egentligen? Kanske det är så enkelt att de innerst inne är sadister och tillbringar kvällarna hemma i sängkammaren med handklovar och piskor?

Som man fick se i programmet skulle de först jobba i åtta timmar på en pizzeria, som såklart var både tungt och stressigt och sedan ska de hem och träna igen. Det var inget snack om saken och att vila lite på soffan kunde de glömma. Eller som tränaren tyckte, att det var bara att göra det. Det fanns inget rum för diskussioner om varför deltagarna skulle vara nära att självdö, det bara var så att där ska det svettas ordentligt och förlora vikt.

Motion är bra, det vet jag ju, och jag skulle inte ha något emot att börja träna på allvar. Dels för att få upp både matförbränningen, motionen och lite mer muskelmassa vore nog trevligt också. Men att ha en totalt urblåst idiot som står och skriker i mitt öra hela tiden vore bara jobbigt. Det kanske är ett krav för at bli tränare eller gympalärare, att man måste vara a pain in the ass 🙂

Bild från www.criticalbench.com/

1030cookie-checkBiggest Loser & sadister