Det nya hårda Sverige

Jag läser om Alexandra Johansson i Aftonbladet. En trebarnsmamma på 30 år som tidigare varit sjukskriven och nu är hon utförsäkrad. Och jag känner igen mycket av vad hon skriver om.

Att hennes skyddsnär är borta, vart ska pengarna komma ifrån, stela besked från en anonym instans som kallas för arbetsförmedlingen. Nya regler, ny regering som dunkar varandra i ryggen….

Det gör ont i mig att läsa sådant här, men ändå gör jag det. Jag vill inte glömma att så här är det ju numera, i det nya tuffa Sverige, där alla ska jobba så hårt vi någonsin kan och aldrig klaga för att vi har det så bra här i vårt avlånga land med faluröda stugor.

Till viss del håller jag med, för visst har vi det förhållandevis bra här i Sverige, men kan vi inte få det bättre? Då menar jag inte massor av sociala skyddsnät utan ett bättre, varmare samhälle med medmänsklighet och minskade klyftor i samhället. Eller har det tåget redan gått? Det verkar som om det är fult numera att vare en medmänniska, att bry sig om sina närmaste och bara vilja ha mer pengar är det nya idealet? Jag är inte riktigt säker på om jag vill ta del av en sådan värld faktiskt.

Som den humanitär som jag är skulle jag mer än gärna hjälpa Alexandra men med små medel är det svårt. Inte ens husrum kan jag erbjuda till så många individer. Men kanske, om jag fortsätter och jobba hårt, sliter varje dag och blir välmående själv, så kanske en dag kan jag göra en skillnad.

Eller hur, ni som sitter på Rosenbad? Gränsen för att hjälpa en medmänniska går väl vid en inkomst på 50-60-70-80-90.000 kr i månaden, eller vart har ni satt ribban egentligen?

Läs artikeln här  ( http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article6431136.ab )
 
Foto: Conny Sillén.

1760cookie-checkDet nya hårda Sverige