Halleluja sa Jesus när han snubblade på vattnet

Eller nåt. Det där blev en bra rubrik men lite konstig, jaja 🙂

Jag kikade snabbt igenom ”rullan” på Metrobloggen, ni vet där man ser senast skrivna och ”bästa inläggen”. Där råkade jag se något om kristna vårdcentraler i Uganda. Jag läste inte vad som stod men idén kom ändå till detta inlägg.

Jag växte upp kristet. Morfar är fortfarande predikant och jag äger fortfarande ett antal biblar. Eftersom jag fick diabetes när jag var väldigt ung, 2,5 år ungefär, så reste vi runt en hel del till olika tältmöten osv för att jag skulle kunna gå fram till profeten och bli helad.
Det fungerade uppenbarligen inte så bra eftersom jag fortfarande har diabetes men jag minns en gång i Jönköping, Sveriges kyrkotätaste stad och sedemera kallat Bibelbältet. Jag minns inte hur gammal jag var eller vad predikarnissen hette, han var iaf berömd och från usa, men vid den tiden hade jag börjat tröttna och var mer eller mindre en tvivlare.
Jag gick upp till altaret där han skulle välsigna mig, be lite och till slut skulle jag bli rörd av Guds hand och helad från min diabetes. Han bad och bad, välsignade och välsignade och till slut satte han handen på min panna. Meningen var att jag, som så många andra skulle falla till marken, rörd av Guds hand och kraft men det gjorde jag inte. Jag vägrade helt enkelt att för sjuttielfte gången låtsas.

När jag stod där och predikanten tryckte allt hårdare på min panna, funderade jag på vad som skulle kunna hända om jag bara stod kvar utan att falla omkull. Mina aningar gick till att hela salen skulle börja skrika saker om Satans son och liknande så jag, i min tonårstrots, tittade lite förstrött på klockan och fejkade min egen välsignelse. Det var enklare på det sättet. Så jag föll omkull. Och diabetesen fanns såklart kvar.

Genom åren har jag fått stå ut med mycket tack vare kristendomen. Helanden, tal i tungor, biblar, predikningar, psalmer, bibelcitat, skrikanden och mässanden. Saker som kan skrämma livet ur ett litet barn antar jag och det kanske förklarar en hel del av varför jag är funtad som jag är idag.
Jag förnekar inte en gud, eller Gud kanske man ska skriva, inte heller förnekar jag en satan. Man kan nog kalla dem vad man vill men högre makter tror jag absolut att det finns. Kanske vi skapar dem själva.
Men vad jag menar och vill ha sagt med detta är, att varje gång jag hör något om kristendom, biblar eller att min morfar har hört av sig, ja då kommer ångesten farandes igen. Som en klump med kol långt ner i magtrakten eller som ett gift som påverkar mig mentalt. Som vill kräkas ut för att bli fri från decennier av hjärntvättande.

Det var det jag kom att tänka på när jag läste på rullan, om kristna vårdcentraler i Uganda. Jag skulle verkligen älska att diskutera saker med någon kristen och då menar jag inte på ett provocerande sätt, bara att jag vill veta mer utan att bli påtvingad det. Någonstans hörde jag om någon kyrka som ger gratis måltider till de hemlösa om de går med på att lyssna på deras predikningar en timme i veckan och det är ju ett lågt pris att betala, inte sant? Dock frågar jag mig om det är rätt att göra så. Att kräva en motprestation för att en människa ska få mat i magen. Jag antar att de tackar ja.
Det hade jag också gjort för att överleva.

Bilder från www.freefoto.com och www.yardflex.com

1920cookie-checkHalleluja sa Jesus när han snubblade på vattnet