En ros är en ros är en ros… (tankar om kärlek)

De senaste veckorna har jag läst många bloggar, vars inlägg har varit fyllda av både sorg, besvikelse, bitterhet och hemska minnen som har etsat sig fast. Inga namn nämnda eller länkar givna men det här inlägget är med er i eftertanke. Kanske det är julens alla måsten som ärrar hjärtan, kanske något annat? Det är nog väldigt individuellt. Men jag minns ju själv vissa jular som jag grät i min ensamhet, när jag var liten, då jag kände mig ensammast i världen. Speciellt när jag som barn var helt ensam på avdelning sju (skolavdelningen) på lasarettet, våning sju mitt i natten, såg ut över en stad i vinterskrud och tårarna rann. Jag ville inte vara där, ensam i natten, jag ville vara nära någon som kunde göra underverk, som ville dela mina innersta tankar och lindra min sorg. Men där satt jag ensam på avdelningen med ett hjärta som blödde och skrek ut att här fanns en 8-årig riddare och gentleman som kunde älska för evigt. Villkorslöst och utan gränser. Det var bara det att ingen varken hörde eller såg min förtvivlade bön eller min storslagenhet. Inget svar utan total tystnad förutom tårarna jag lät rinna ner, längs med kinden och ner på landstingets rödaktiga plastgolv.

Åren gick. Romantiska dikter och melodier skrevs. Vissa gavs till de flickor som hade fångat mitt intresse, medan andra sparades i hemligt förvar. Mitt hjärta svällde över av poetiska hjältedåd och hängivelse med löften om evig kärlek och tonvis med rosor, varje dag tills döden skulle skilja oss åt! Men gensvaren kom inte. Blickarna vändes åt annat håll, andra människor var mer intressanta och jag, ja jag var bara udda som inte gillade sport, slogs eller hördes mest. Hjärta, smärta, rosor och annat knasigt, han måste ju vara onormal. I efterhand kan man nog tycka att det var en hel del smöriga saker och knappast normalt för någon i min ålder, men varför ska man vara likadan som alla andra? Det är inget fel i att ha ett romantiskt hjärta och tycka att det är rätt med vett och etikett, i vilken ålder man än må vara. Att ord varit mina vänner hela livet, går inte att ta miste på. Det är ju så än idag och det trivs jag med. De finns alltid där. Till skillnad mot människor.

Över åren är det lätt att bli sårad, att känna bitterhet, att känna sig sviken och överkörd. Sådana bloggar läser jag nästan varje dag. Men livet är ju sådant, oerhört tufft och det är lätt att få ont. Det är det som härdar oss, som gör oss beredda och mer rustade för livet och på sätt och vis ska vi vara tacksamma att vi hela tiden lär oss nya saker, även om det gör oerhört ont. Det är sådana lärdomar vi tar med oss och kan varna eller förbereda kommande generationer för. Det är lätt att efter många försök, sticka huvudet i sanden, få ett hårt hjärta och ett skal runt omkring som knappt någon kan ta sig innanför. Och kanske det är så det ska vara? Att godhjärtade människor ska man behöva kämpa för och visa att man menar allvar. Att man är villig att satsa allt för en hållbar relation, oavsett vilken slags det än må vara.

Det är det jag vill ha sagt med detta inlägg, att ni (vi) som tror att kärleken är död – jag tror faktiskt vi har fel. Den finns någonstans där ute men den är svår att finna för att den gömmer sig. Den vill inte bli hittad på ett lättvindigt sätt för den vill bli kämpad för. Än idag, vissa perioder i mitt liv, intalar jag mig själv att ensam är stark och att en del människor är menade att leva för evigt ensamma. Men innerst inne vet jag att jag har fel. Det måste jag ha. Se bara på de relationer som hållt ihop länge, länge, hur har de gjort? Vad är hemligheten? Om det finns någon. Vi kan ju inte vara så otroligt komplicerade och svåra att förstå att ingen människa på jorden förstår oss, de vore väl snarast att tro alldeles för mycket om oss själva, inte sant?

Slutligen skulle jag vilja säga till de som känner misstro. För de som känner sig övergivna, som kämpar varje dag för att allting ska fungera. För de som har gömt sitt hjärta i de mörkaste av mörka vrår och för alla de som någonsin älskat men har glömt bort vägen tillbaka.

Det finns ett ljus bortom horisonten. Vi måste bara vänta tills de regntunga skyarna har blåst bort. Det är inte omöjligt.

2300cookie-checkEn ros är en ros är en ros… (tankar om kärlek)