Kraschen januari 2008

Jag fick nyss en kommentar av Stattinskan om min hälsa och jag svarade felaktigt att det står mer om det på Diabetesbloggen. Men så blev jag osäker och kikade in och fann ingenting om vad som har hänt. Konstigt!

Kanske jag skrev det här, för länge sedan, men jag är inte säker. Det borde jag ha gjort eftersom mitt liv handlar mycket just nu om att få må bra igen. Så blir det om man har myror i huvudet och en massa konstiga bloggidéer haha.

Men om jag ska förklara lite kortfattat..

Jag har som sagt diabetes och i januari 2008 råkade jag ut för en väldigt kraftig hyperglykemi, alltså högt blodsocker. Ett normalt värde på blodsockret ska ligga mellan 5 och 7 ungefär men jag låg högre än ambulanspersonalens mätare kunde visa. Någonstans runt 45 tror jag de sa när jag hade vaknat igen.

Två dagar låg jag i koma med syrgas under näsan och alltid personal som övervakade mig, dag som natt. Kräktes som en kalv gjorde jag också och njursvikt kom senare. Mina föräldrar och jag har en överenskommelse att vi ska ringa till varandra varje morgon och varje kväll, bara för att se att jag fortfarande lever, och det var precis vad de hade gjort denna morgon. Jag svarade inte, de kom hit och larmet gick.

Sedan dess har jag försökt komma in på rehab på sjukhuset men än har ingenting hänt. Mina ben och muskulaturen däri fick sig en stor knäck så jag går lite ostadigt. Även balansen är kraftigt försämrad och att springa går inte alls. Det konstiga är att trots att både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan vill ha mig in på rehab så har sjukhuset envisats med att säga nej. Orsak okänd, men snart ska vi ha ett möte om mig med alla parter och då ska det tas ställning till om dels varför de sagt nej utan att träffa mig, dels om jag är lämplig för rehab alls. Köerna till rehab är väldigt långa tydligen.

Så där befinner jag mig idag, i en gråzon där diverse parter slåss om mig och vill ha mig tillbaka till arbetslivet. Jag vill också arbeta igen men jag vill också få detta utrett så att jag inte kraschar igen. Det är inte enbart fysiska orsaker utan även psykiska hinder på vägen tillbaka, det är därför vi tycker att vi ska gå till roten med problemet. Psykiska hinder låter kanske allvarligt men, ja jag vet inte, det handlar väl mer om att känna sig själv, ha en motivering, ett mål och orsak att åstadkomma saker i sitt liv och verkligen ta sig i kragen. Det är lite svårt att förklara på ett sådant sätt att det inte låter som en skitsak.

Hur som helst, nu vet ni lite mer hur läget är. Det är fortfarande uppförsbacke men det ska gå

Bilder från din friskkällan och losthatch.

2310cookie-checkKraschen januari 2008