Lång resa i minnenas arkiv (långt inlägg)

En del vill ha en personlig blogg, andra inte. Det här inlägget är så privat att det skriker om det. Men ändå såpass anonymt att ingen, allra minst jag, blir vare sig arg eller känner sig påhoppad. Möjligtvis en tår.

Efter en väldigt ojämn sömn vaknar jag vid 5-tiden på morgonen och det första jag hör är hur vattendropparna i ett långsamt tempo möter ett hinder i stupröret strax utanför mitt fönster. Det är ett lugnt tempo, nästan eftertänksamt, som lockar mina tankebanor in i en labyrint av oanade känslor. De, vars närvaro jag har förträngt i så oerhört många år, men som jag ändå alltid vetat har varit där och väntat på min ankomst. De bara väntade på rätt tillfälle och de hade 20 år på sig att planera sin attack.

Ännu är det väldigt tyst därute och inte en bil kan höras. Det känns väldigt avslappnande och jag vet att jag får vara ifred med mina tankar åtminstone för ett tag till. Jag har ännu inte tittat på klockan och låter medvetet bli. Tiden är av ingen betydelse just nu när jag träder in i ett personligt möte med mina innersta tankar. Tajmningen är perfekt, likaså atmosfären och jag vet att när som helst börjar det. Den okända resan in i tankarnas dimmiga korridorer i skuggan av själens djupaste labyrint.

Till en början är det en biljon. Sedan stillar det sig en smula till ungefär några tusen. Slutligen ett tiotal och allra sist: en enda tanke som verkligen biter sig fast och vägrar lämna mig ifred. Den blåser omkring som ett vilset löv en solig höstdag, stannar för några sekunder på en plats eller fastnar några sekunder någonstans, tills vinden får ytterligare grepp om lövet och kastar den vidare. In på nya äventyr och platser. En flyktig dans mellan solsken och skugga, värme och ren kyla.

Men till slut var den där! Tanken. Idén. Plötsligt var den lika gnistrande klar som kattguld funnen på flodens botten. Nu krävdes bara att sila bort sanden och få upp den till ytan. Efter ytterligare några minuter var den helt min och jag säger, till min egen förvåning, hej till farmor! Varifrån kom du egentligen och varför? Jag har inte sett dig på så otroligt många år men oj, vad glad jag är att ha dig i tankarna denna morgon. Hur mår du egentligen där uppe i himlen?

Vi pratade aldrig, farmor och jag. Inte farfar heller för den delen. Eller kanske det är minnet som sviker mig men jag vill minnas att de inte var så bra på svenska. Det enda språket jag minns är ett evigt pladder av estniska, av vilket jag inte förstod något alls. Så jag höll mig för mig själv eller hittade på något med min kusin. Antingen sprang vi omkring i den stora trädgården och förät oss på plommon eller så var vi nere i källaren där farfar hade alla sina verktyg och lilla verkstad. Det fanns alltid något att göra. Utan datorer eller tv-spel. Det fanns bara vi, barnen och de, de vuxna som gjorde sina viktiga vuxensaker. Jag älskade de åren av mitt liv. Den stora trädgården med lummig grönska, alla gömställen, de speciella dofterna som jag ännu minns, den mystiska vedboden och farfars spännande snickarbänk. Eller de gångerna vi klättrade högt upp i träden och försökte se över trädtopparna. Det var en helt annan atmosfär på den tiden, ett annat universum med massor av spring i de små benen.

Vi pratade som sagt aldrig, farmor och jag, men jag minns henne med saknad. Frågan är vad hon gjorde i mina tankar denna regntunga morgon i november? Och varför, efter så många år?

Hursomhelst, jag fick en sådan skön känsla inom mig när alla minnena kom tillbaka, en slags saknad av tryggheten och barndomens enkla nöjen. Det fanns inga räkningar, krångliga relationer eller strulig arbetsmarknad. Bara lek och skolkamrater som var roliga att umgås med och det mesta var lätt som en plätt.

Tack farmor för den varma, sköna känslan och för besöket. Jag minns dig ännu och hoppas du har det bra däruppe!
 
Bilder från web-us.com och easyfreeware.com

2340cookie-checkLång resa i minnenas arkiv (långt inlägg)