Att växa upp utanför gemenskapen

Jag fick mig en funderare för en stund sedan. Stattinskan berättade i en kommentar att hon trott att jag var ”av hon-kön” av mina kommentarer att döma i andras bloggar.

Inget ont i det, jag uttrycker mig många gånger ganska utsvävande, kanske lite flummigt ibland, men på ett som jag tycker, ett omtänksamt sätt och jag vet att jag använder smileys väldigt mycket, vilket jag ibland inte gillar med mig själv. Åsikter får ju alla ha, misstförstå mig inte nu och jag är glad att Stattinskan skrev det där för jag har under några dagar funderat över ett nytt inlägg om att vara utanför.

Måhända mina texter skiljer sig i viss mån, det är inte upp till mig att avgöra utan mina läsare. Jag är lite av en ord-nörd och det är på den spelplanen jag gillar mest att leka runt på. När jag hade min period av Robert Broberg blev jag oerhört fashinerad av hans sätt att leka ihop orden på olika sätt, något som sporrade mig ännu mer att skriva. Redan innan den perioden lekte jag mycket med ord och skrev allt möjligt. Små berättelser, dikter, låttexter och jag föröskte även att skriva dagböcker, något som till slut blev alldeles för tråkigt eftersom jag aldrig fick några kommentarer på vad jag skrev. Feed-back är ju trots allt väldigt kul att få, oavsett om den är trevlig eller inte. Dessutom gillar jag att måla, är musikalisk av mig och gillar att dreja i lera.

Kanske det hela bottnar i min barndom där jag var annorlunda. Diabetes var inte lika välkänt och accepterat som det är idag och jag smög ofta med det. Varje gång jag skulle ta en injektion gick jag någon annanstans för att ta sprutan ifred. Det gör jag helst fortfarande för det är fortfarande svårt för mig att exponera mig.

Jag var utanför, vilket lämnade mig med många tankar och funderingar, speciella levnadsvanor och scheman. Jag distansierade mig till människor och passade inte in någonstans. Sport gillade jag inte något vidare. Jag försökte gå med i det lokala fotbollslaget men det fungerade inte, så jag blev alltmer utanför och trivdes inte att bråka och stöka som de flesta andra pojkar och blev sedd som konstig. Naturen var min lekplats, inte sporten eller med Star Wars-figurer. Lite udda och märklig som bara sa konstiga, djupa saker. Istället för att snacka om tjejers tuttar i högstadiet försökte jag diskutera tankar, filosofier och känslor haha. I gymnasiet var det i stort sett likadant och ibland gick det rykten om min sexuella läggning. Om tjejerna bara hade en aning om vad jag längtade efter dem! Jag hade nog känslor för minst hälften av den kvinnliga delen av hela skolan haha Som den romantiker jag var, så var det inte annat än självklart för mig, alltid hoppfull. Dock hatade jag skolan och skolkade mycket vilket inte gjorde mig mer social, snarare tvärtom.

——————————————————————————–

Nåväl, vad jag försöker få sagt är att normal och annorlunda är ganska dåliga ord. Vad säger att man måste följa en norm eller ett ideal när man kan vara sig själv? Så har det alltid varit för mig och jag planerar inte att bryta den livsstilen. Även om jag många gånger önskar att jag varit mer vanlig så vet jag att jag inte hade varit den jag är idag om den önskan blivit uppfylld. Många gånger ett ensamt liv i uppförsbacke men med många livsviktiga insikter när det gäller livet, funderingar och i djupare resonemang eller diskussioner.

Jag och inneboende hade en intressant diskussion om detta för några dagar sedan, och det visade sig att vi har haft liknande uppväxt på många sätt. Vi har båda varit lugna människor som snarare betraktat dårskapen än tagit del av den och istället valt den lugnare vägen att gå. Vi har aldrig festat järnet, dansat på borden, dragit hem ett one-night stand eller hamnat i riktiga slagsmål. Vi var alltid de hel-ylle pojkarna och vi är väl det fortfarande på många sätt. Stadgade, solida och som försöker förstå vår omgivning.

Det var väl allt jag hade att säga, tills vidare, om det ämnet och tack Stattinskan för att du gav mig en liten, snäll spark i ändalykten så jag fick det skrivet. För att du inte ska tvivla mer så får jag väl nypa dig i baken när och om jag får chansen 😉

2480cookie-checkAtt växa upp utanför gemenskapen