Den andra sidan av Anders

Som jag skrev igår börjar det bli tung att gå ur sängen numera. Hade jag inte haft jycken och er bloggare hade jag nog stannat i bingen hela dagen. Eller åtminstone bäddat ner mig i soffan med några bra filmer och massor av popcorn. Jag skulle leva på popcorn!

Till råga på allt, som extra grädde på pulvermoset, fick jag idag ett meddelande att Försäkringskassan har betalat ut för mycket ersättning under några dagar i oktober, förra året, så nu måste jag betala tillbaka 3618 kronor. Hurra! Jag tänker inte bestrida beslutet utan betala utan att ens bli förbannad. Helt enkelt för att jag inte orkar bry mig. Dessutom orkar jag inte gå så långt tillbaka i tiden för att se om det stämmer.

I morgon kommer det bli ännu mer tråkigt för då ska jag till “skatan”. Det vill säga min diabetessköterska som älskar att säga samma saker år ut och år in och strunta i det jag säger. Det senaste året har jag sagt att min aptit blir sämre och sämre och att det måste finnas något man kan göra åt det. En hel dag på 1 youghurt, ett äpple och nudlar på kvällen är allt jag äter och jag blir aldrig hungrig. Så hon säger samma sak hela tiden, att jag måste sköta blodsockret, vilket jag gör, men inget händer. Själv undrar jag hur länge kroppen ska orka med. Om det inte skrivs något här på några dagar så vet ni vad som har hänt men det är ju synd att det ska gå så långt innan någon lyssnar.

Nåja, jag är inte vidare ledsen för det och heller inte vidare orolig, mest arg. Men det går väl över.

Jag har vid några andra tillfällen varit nära döden och alla gånger pga min diabetes. Mest på grund av att jag inte har brytt mig, men det gör jag nu. Kanske de bara har gett upp hoppet om mig? Senaste kraschen, den allvarligaste, skedde i januari 2008 då jag låg i koma i två nätter, med syrgas under nosen, njursvikt o grejer. Sedan dess har jag skärpt mig ganska ordentligt, tar insulinet och kollar sockret men vad jag mest saknar är någon att kommunicera med detta om.

Än idag har jag problem, mest med benen. Det går att bygga upp musklerna igen som fick ta värsta smällen men det är svårt när man inte har varken lust eller aptit att äta. Att gå snabbt är väldigt svårt och att springa går inte alls. Vissa nätter drömmer jag att jag kan springa igen och det känns så bra. Det känns som frihet.

Nåja, fajten fortsätter….

2500cookie-checkDen andra sidan av Anders