Klaga eller inte klaga?

Vissa dagar är bra. Eller tja, egentligen de allra flesta, åtminstone för mig. Man har liksom lärt sig att det inte kan vara tip-top varje dag och om det inte fanns dåliga dagar skulle man inte kunna uppskatta de bra, eller hur? Det kan ju inte vara annat än sant, menar jag. Det skulle kunna finnas massor av saker jag skulle kunna klaga på men, det vore väl fruktansvärt tråkigt för er att läsa om, eller hur? Om det bara är gnäll hela tiden, då blir man ju astrött till slut, inte sant?

Bara som en liten parantes minns jag att i boken “Män är från Mars, kvinnor är från Venus” av John Gray kunde man läsa om att kvinnor som klagar över något egentligen inte vill ha en direkt lösning från mannen utan bara lite sympati. Jag undrar om det stämmer? Det måste ju bero på vad saken gäller, inte sant?

Hur som helst, jag började fundera på hur förbjudet det egentligen är att klaga här i vårt land. Det är liksom skamligt att klaga och man ska bara bita ihop och tåla det bäst man kan, annars är man en mes. Eller kanske det bara är jag som har levt efter den teorin, allt för att leva upp till den falska myten att män ska vara tuffa, hårda, envisa och ihopbitna. Det är den bilden jag alltid haft av min farfar faktiskt och jag minns att jag såg upp till honom. Han var stor och stark och ingav en oerhörd respekt och kanske, åtminstone lite, har jag försökt ha honom som ideal till viss del. Han klagade aldrig. Inte vad jag vet iaf för de pratade bara estninska, tror jag. Det var så många år sedan han levde så minnena är lita flagnade numera.

Med andra ord, för mig är det en svaghet att beklaga sig. Man ska bara bita ihop och tåla det, utan ett ord.

Samtidigt vet jag ju att det inte fungerar i verkliga livet och allra minst i en öppen relation. Hur skulle det se ut om jag inte sa något om någonting som verkligen irriterade mig och bara väntade tills jag blev rosenrasande förbannad och plötsligt hävde ur mig månaders tankar och frustrationer? Stackars kvinna skulle tro att jag är knäpp. Eller? Det är därför jag beundrar människor som direkt säger att saker och ting ska vara på ett speciellt sätt. Det sparar nog massor av aggressioner, frustrationer och illa valda ord. Å andra sidan är det ju skillnad på att klaga, tillrättavisa och konstatera fakta. Sedan finns det ju alltid de som säger att det kunde varit värre, men snälla gör inte det här. Dels har jag redan hört ramsan, dels har du ingen aning om vad som tynger mig.

Min poäng är väl att alla behöver klaga lite med jämna mellanrum, dock inte för ofta för då blir man tröttsam och ses gärna som en gnällspik. Samtidigt skulle det kännas som en oerhört dålig reklam för mig själv och det kanske inte är en så bra idé. Kanske lika bra att knipa käft ändå, det känns fel hur man än vrider o vänder på det.

Nu har jag iaf skrivit av mig lite så det känns lite bättre nu. Jag hoppas solen skiner i morgon. Ojdå…idag då.