Gränsen är dragen. Dags för ett nytt liv.

Ett nytt liv, brukar man ibland höra om. Oftast handlar det om att ha skaffat sig någon ny diet, sluta röka osv. Fantastiska val för att förbättra ens liv. Men jag har gjort något smått annorlunda för att förändra mitt liv till det bättre.

Tanken om denna förändring startade nog egentligen på allvar för något år sedan, jag vet faktiskt inte exakt. Men eftersom beslutet skulle strida mot hela min natur och möjligtvis bevisa att de senaste 30-40 åren har varit mer eller mindre meningslösa, så var jag såklart tveksam.
Efter mer än ett halvårs betänkande gjorde jag slutligen slag i saken. Människor rensar bort andra människor från sina sociala nätverk, men jag gjorde en mental förändring. Jag slutade hoppas på människor.

I min värld så fungerar vänskap eller för den del även andra relationer, om att ge och ta. Så tänkte jag envist i så otroligt många år tills jag till slut, efter en serie händelser, helt enkelt fick nog. Det blir aldrig en fika någon dag. Det hör aldrig av sig någon. Det kommer aldrig någon på besök. Oavsett hur många löften man får så blir det aldrig så. Istället samlar vi vänner på sociala medier, som vi oftast aldrig pratar med. Det är ett slags psykologisk fälla det där med att samla vänner, inte sant?
Men jag tröttnade på att alltid hoppas, på att få förhoppningar inom alla möjliga situationer och relationer, på att alltid hoppas på det bästa. För det funkade aldrig. Kanske att det idag mer än någonsin är minsta motståndets lag som gäller, och människan av sin natur är bekväm, antingend det eller så är jag helt enkelt en hemsk människa som ingen vill vara social med? Det var sådana saker jag funderade på, länge och väl, tills jag till slut tog beslutet att isolera mig själv. Jag slutade helt enkelt att hoppas.

Det låter värre än vad det är, men jag mår mycket bättre idag och mitt liv har blivit bättre på alla möjliga sätt. Jag är fortfarande socialt utåtriktad, så till den grad att jag blir irriterad på mig själv men jobbar på det, och jag kommer alltid att vara hjälpsam, inga problem! Men sedan ett halvår tillbaka föreslår jag inte längre fika, att ses eller att hitta på något någon dag. Nu är det andra människors tur att föreslå och engagera sig. Att jag dessutom hela tiden förväntas hänga med på både det ena och det andra är egentligen absurdt då jag med mitt handikapp har sämst förutsättningar för att röra på mig hur som helst. Så är det bara. Nu är det slut med det och jag kör mitt race.

Jag aktiverar mig själv i alla möjliga projekt, när jag vill och hur mycket jag vill. Jag har börjat träna och planera för att utöka min arbetstid, starta eget och på allvar försöka förstå börshandel. Nyligen engagerade jag mig politiskt och jag sköter mig själv, min mat och blodsocker. Jag är helt enkelt ego och det känns riktigt jäkla bra.
Jag halkar fortfarande dit ibland på olika sätt men det blir allt enklare att både tänka och göra helt tvärtom vad jag alltid har gjort.
Stegen mot ett annat och bättre liv blir allt enklare.

2 tankar på “Gränsen är dragen. Dags för ett nytt liv.

  1. Bra tankar och belut. Jag tror nog att det är den rätta vägen att gå.
    Sedan är det lätt att säga saker, om att träffas över en fika eller liknande och jag tror/vet att man absolut VILL det också, men ofta rinner allt ut i sanden av olika anledningar, och det är en förlust.
    För min del så är det alltid kul och en lätt väg att slinka in på HG och träffa dig/er, jag vet att ni är där och oftast har tid för en litet snack över en kopp kaffe, oplanerat är ofta kul.

Kommentarer är stängda.