Jag är ingen Superman

Egentligen är det ganska enkelt, det där med hur vi är.
100% människor, eller hur var det nu igen?
Ingen är bättre än en ann, det vore en lögn ren och skär.
Fast jag är nog trots allt lite klurig, inte som andra män

Inte så att jag är bättre, snarare tvärtom, jajemen.
Även om jag kan vara både charmör och flanör.
Där jag ser klurig ut och plirar bakom glasögonen.
Nej inte är jag något särskilt, om man egentligen jämför.

Jag är bara den jag är, med djupa tankar och stor humanism.
Någon som inte gillar sport men accepterar allehanda sportdårar.
Jag tål liksom det mesta, gillar buddism och avstår rasism.
Alltid redo till stöd och hjälp då du är nära dina tårar.

Att vara logisk är också för mig en stor styrka.
Och jag är också en stor hopplös humorist.
Hoppet tror jag alltid på, på det kan inte alla yrka.
Även om världen många gånger ser ut att vettet ha mist.

Men sanningen är trots all posivitet, finns det saker jag nu vill glömma.
För ända sedan barnsben har jag trott på att vissa är ämnade att vara ensamma.
Efter år av hopp får jag nog till slut ge upp och sluta drömma.
Hur jag än har försökt blev resultatet alltid detsamma.

En bitter sanning kan man tycka, men med åren har jag smärtsamt lärt.
Envist kämpar jag på att vara min egen, helt ensam mot strömmen utan bro.
Men numera vill jag inte längre engagera mig lika mycket, det är inte värt.
Ännu halkar jag dit igen, blir mänsklig, bryr mig och på människan har övertro.
Men en dag ska jag nå dit att jag inte längre bryr mig, att folk får bevisa sitt värde.
Visa att nu är det genuint, att dig är det värt att satsa tid och kärlek på.
Då kan jag se tillbaka och intyga att den ständiga omtanken bara förtärde.
Den dagen då ensammare än ensammast jag är och förhoppningarna fått gå.

Jag är inte arg på någon, bara så jäkla trött på att bara bli trampad på.
Så nu får det vara nog, jag bara säger det att nu får det vara stopp.
När 30+ års försökande inte har gett frukt, då är det dags, det kan ni säkert förstå.
Jag finns fortfarande här men jag står nu vid sidan av detta tröttande livslopp.
En sargad kropp som ingen vill ha, det är ingen lögn men jag tar det med ro.
Det är inte min karma som ryker när det ska smusslas, pratas och hittas på.
Missförstå mig rätt för trots allt och helt absolut har jag en framtidstro.
Det är bara det att jag numera kör mitt race och det ligger utanför de flestas nivå.

Game over social game.