När jag blir en gubbe

To be a gubbe or not to be? Att jag redan har blivit kallad för gubbe av en 4-åring för ungefär ett år sedan hör absolut inte hit…andersfrihamn gubbe

Men att vara gubbe eller gumma är väldigt individuellt och beroende på betraktaren. När jag själv växte upp kan jag inte minnas att jag kallade folk för gubbar eller gummor. Möjligtvis de som var väldigt, väldigt gamla men då fick de den etiketten med ett slags respekt. Att vara gubbe eller gumma är inget dåligt. För vilka har visdomen och kunskapen och som vi yngre definitivt borde prata oftare med för att inte göra exakt samma misstag som de gjorde en gång i tiden? Nej, stor respekt för de äldre! De är ju en enorm källa av kunskap som vi borde ta till vara på.
Men som sagt, det beror även på betraktaren och vad den tycker, vem som är gubbe eller gumma. Ålder är bara en siffra, förvisso fortfarande sant, men försök förklara det för en 4-åring.

Själv ser jag fram emot att bli en äkta gubbe (om jag inte redan är det?). För i min värld är detta en väldigt bekväm position då man med ålderns rätt får vissa rättigheter och friheter. Det, samt att man minsann har betalat skatt i alla år och då kan alla beteenden ursäktas. Dessutom får man friheten att använda vissa uttryck och ett speciellt vokabulär, vilket samtliga alltid ska avslutas med konstaterandet att det var bättre förr. Förr var jag aningen bekymrad. Kommer jag att bli likadan som gubbarna på ljugarbänken, då jag bodde i de norra stadsdelarna av Borås? För det ska ni veta att de skydde inte orden och det var emellanåt högst snuskiga uttalanden om t.ex. det motsatta könet. Ibland så högt uttalade att förbipasserande absolut kunde höra vad de sa. De gjorde det och jag satt brevid, kände pinsamheten och oroade mig över hur min egen framtid skulle komma att bli.

Det har väl egentligen alltid varit så för min del, att jag alltid har tyckt att nedsättande uttalanden oavsett kön eller vad som helst, inte ska sägas. För vad är poängen? Än så länge är jag väldigt civiliserad, städad och rumsren men jag kan liksom känna att gubbjäveln har börjat sitta på ena axeln och locka med saker som gubbar tydligen ska göra. Kanske det är i kombination med det faktum att jag nu återigen är singel som gör att jag släpper mer på tyglarna och tänker alltmer, vad spelar det för roll? Jag kan väl lika gärna få ur mig mina frustrationer genom att ropa något oanständigt till egentligen vem som helst. För oavsett vilket är jag singel och trots år av ansträngningar vill fortfarande ingen ha mig. Då är det kanske ett bra sätt att lätta på trycket.

Jag har betalat skatt i alla år, är ett uttryck jag verkligen älskar. Det ursäktar ju precis allt. Att dricka öl på en parkbänk kan man då göra för man har ju trots allt jobbat i alla år och då är man värd en öl en varm sommardag. Att sedan polisen dyker upp spelar ingen roll för det bara är en ungvalp som inte har en aning om hur livet fungerar, vilket vi såklart gärna vill förklara för konstapeln. Kanske många äldre vågar bete sig precis som de vill för att få en reaktion och någon som ser en? Eller att åka buss och ta upp så stor plats som möjligt, det är en rättighet. Speciellt som vårdköerna är så långa att man vill utkräva något slags hämnd på ett samhälle som har svikit de äldre. Ett slags rebell-superhjälte, dock i mest beige och i slow-motion. I värsta fall beväpnad med boule-klot.

Egentligen har jag redan börjat min karriär som gubbe. Käppen har jag redan (pga diabetes för er som inte vet) och jag har alltid varit lill-gammal och tack vare att jag är ordnörd kan jag också tala med väldigt gamla ord, vilket ofta förvirrar de yngre generationerna. Jag hötter gärna med käppen och suckar över dagens ungdom och har halvtidspension. Skägget har sina grå stänk och huden några fler rynkor, vilket jag bara tycker visar att man har varit med ett tag och vet ett o annat. Det är naturens sätt att visa att Bäst-Före börjar närma sig.
Dessutom har jag märkt att jag alltmer har börjat rycka på axlarna för saker som förr spelade väldigt stor roll. För vet ni vad? Allt ordnar sig ändå och det är ingen idé att hetsa upp sig.
Frågan jag ställer mig, nu när jag börjat ana dekadensen, är hur långt det dröjer tills jag har släppt precis alla hämningar? Kommer jag gilla läget? Ja, troligtvis, för då kanske man har gett upp hoppet om att förändra världen då gikten och magen sitter i vägen för att utföra stordåd. När kommer jag sitta på parkbänken med en öl i näven, visslandes efter småflickor, orakad och stinkandes billig aftershave? Troligtvis med skinnbyxor och grodfötter på, bara för att jag kan! Proklamerande att de görs ju inte som förr i tiden då allt var fruktansvärt mycket bättre.

Inga gubbar eller gummor blev skadade under denna produktion.


Gillar du det du läser? Glöm inte dela och följa 🙂

2 tankar på “När jag blir en gubbe”

  1. Ha ha allt är relativt även för en fyraåring, sen får man lugnare känslor med åren, man blir mer luttrad.
    Låten Enter The Metalworld ligger på deras första CD Steel. Noora Louhimo sjunger inte på den utan en sångerska som heter Nitte Valo hon hoppade av efter den CDn,
    Röstmässigt tycker jag hon är lika duktig som Noora men saknar lite av hennes speciella utstrålning, men i den här videon är hon grym.

    • En tackar så mycket med gubbmössan i hand!
      Ja just det ja, de hade bytt sångerska, det hade jag nästan glömt. Väldigt lika som sagt.
      Går inte lång tid mellan lyssningarna på Battle Beast 🙂

Kommentarer är stängda.