Nu har jag klagat färdigt!

Förlåt alla nära och kära för att jag har klagat så mycket den senaste tiden. Men ni vet ju också varför.

Jag har hittills inte skrivit om hur jag egentligen mår eller har mått men mina närmaste vet exakt vad som har hänt och hur mycket jag har både lidit och kämpat i månader. Ja, sedan separationen, närmare bestämt, och det är till dags datum ungefär 7 månader sedan. Fortfarande har jag enorma sömnproblem och när jag väl får sova en kort stund kan jag kan vakna med ilska bubblandes i kroppen och på kvällarna börjar tankarna flyga. Två timmars sömn per dygn är inte hållbart. Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Hur kunde vi ha hjälp oss själva? Hur ska jag bli av med känslan att jag bara blev utkastad som en smutsig trasa och att inte allt som kunnats säga, blev sagt? Varför känns det fortfarande som att det var tack och hej, du duger ej och att allt var en lögn? Jag vill inte känna så för det finns anledningar till allt och gjort är gjort och det är dags att gå vidare. Något jag kämpar med varenda jävla dag.

Mellan maj och juni bodde jag inneboende hos en man som var mer eller mindre tvivelaktig med brottsligt förflutet. Att han dessutom var mitt i en separation och med små barn insyltade i sammanhanget gjorde knappast mitt liv lugnare. Jag orkade med en månad, sedan blev det att bo på Norrby. Juni, juli och augusti gick och jag fick lära känna en stadsdel jag tidigare bara hade fått läsa om via tidningens rubriker. Det var väldigt givande och spännande och faktiskt, kanske jag en dag flyttar tillbaka. Såpass bra och trevligt var det faktiskt. Att jag dessutom fick vara inneboende hos en fantastiskt trevlig och intressant människa gjorde ju saken bara ännu bättre.

Men inneboende kan man bara vara ett tag och till slut var det dags att dra vidare. Bostadsbristen är ett faktum och jag hade alldeles för låga poäng för att ens ha en chans på någon lägenhet. Jag ringde och frågade kommunen om det fanns några sk krislägenheter kvar men där var det en väntetid på 2 år! Man får banne mej planera sina kriser, åtminstone här i Borås. I september var det dags igen och denna gång blev det till mor och far (lagom roligt men jag var tvungen). Tack vare att jag hade både sålt och gett bort massor av mina saker, som säkerligen behövdes mer än av mig, så gick även denna flytt väldigt snabbt. Alla gångerna har jag fått hjälp av underbara människor i min närhet och det har aldrig varit några problem. Snabbt och lätt med fantastiska människor, jag tackar er ur djupet av mitt hjärta! Ni får kika förbi mig någon dag så bjuder jag på mat, helt absolut.
Nu i månadsskiftet fick jag förstahandskontrakt på en mysig liten etta mitt i centrum av Borås, hyran är låg och jag har nära till allt, inklusive jobbet. Det blir en nystart och det finns en hel del att köpa in men tack o lov att Ikea finns.

Tiden har gått och mycket har hänt. Idag har jag samtalsstöd med kurator, vilket känns bra, även om mycket tankar fortfarande finns kvar, mycket frågor och funderingar och det känns som att mycket av detta hade kunnat undvikas. Det kanske är en bra bit kvar att gå men jag tar en dag i taget. Jag hoppas innerligt att allt går bra för alla inblandade och jag försöker stenhårt att blunda när smärtsamma minnen dyker upp. Vad jag trodde var fel, nu får jag acceptera det och lägga det åt sidan så gott jag kan även om de kommer att ta lång tid. Det kommer ta tid innan jag offrar mig så igen för vad jag fick göra under några år, för något som jag verkligen trodde på, som gav mig skäl att vilja sköta min diabetes, och det kommer behövas mycket för att få min tillit i sådana relationer igen.  Det känns oerhört långt bort idag åtminstone. Jag satsade allt, inklusive min hälsa, och nu är det ingen som hör av sig, vilket känns oerhört fel. Men vad kan jag göra åt det? Inte ett smack. Men sanning att säga så saknar jag de människor som gav mig så mycket. Rätt eller fel vet jag inte, det bara är så.

Till vardags håller jag skenet uppe och jag är till naturen positiv av mig, det vet ni som känner mig. Man måste kämpa vidare och distrahera sig själv att inte halka in i gamla tankebanor och det går lättare nu, det får jag medge. Men det hade aldrig gått utan mina vänner, nära och kära, för det ska ni veta att det har varit många gånger som jag har velat ge upp. Dagar då jag varken ätit eller duschat och helt enkelt inte orkat bry mig. Men de dagarna blir färre, tack och lov och jag har planer för framtiden, något som också kuratorn frågar om. Man måste blicka framåt, inte sant? Så det är det jag fokuserar på nu, så ofta jag kan.

NU är jag klar. Jag avskyr verkligen att gnälla, jag lovar, men resten får jag skyffla på den stackars kuratorn. Jag ville bara få ur mig det mesta på print, få det definitivt, som ett avstamp mot framtiden. Jag försöker numera att inte prata om det som har varit så mycket, men ibland ramlar orden på för mycket och då är det okej att stoppa mig, okej? Jag blir bara trött på mig själv annars så säg till mej när jag spårar ur. Lova! Det är nog det bästa för både dig och mig 🙂

Tack! Alla! Nu går vi vidare, tycker jag.

 Jag är intresserad av framtiden, för där skall jag tillbringa resten av mitt liv.